Start
 

 
Konst- och litteraturkritik
 

 
Tio gyllene regler
  
 

 
Dikt och prosa  
 
 

 
Bilder   
 
 

  
Animapedagogiken
 
 

 
Biografi
 
 

 
Kontakt
 
 


 

 

 

 

Djup och andlig storhet



Johnny Martinsson - skulptör

Ronneby Konstcentrum

 

Jag är mållös. Just nu är alla mina ord inneslutna. Inte hade jag väntat mig en sådan storhet, som skulle möta mig här på Ronneby Konstcentrum.

En mans verk, skulptören Johnny Martinssons verk, hans, igenom trettio år av sitt liv. Utan hjälp av konstskolor och konstprofessorer visar denne konstnär en stor utveckling, som tydligt går att skönja i ett mycket intressant skapande.

Var ifrån har kunskaper tagits? Från konstnärens inre? Från faderns hantverksskicklighet i båtbyggeri? Skulptören svarar mig: "Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag har ingen aning. Det bara finns. Det är bara att plocka fram. Det ligger där", så förklarar han det.

I brons, gjutjärn, betong, bly, koppar, gummi, bivax, trä, läder och galvaniserad plåt har Johnny Martinsson skapat "metaforer", liknelser. Starkt stiliserat, beskriver skulptören människans riddarrustning, den som hon till slut helt kan dölja sig i. "Man kryper bakom", säger han. "Man behöver inte stå för sina handlingar på samma vis. Man döljer sina handlingar", så säger Johnny Martinsson.

Han berättar om hur han upplever kriget i det gamla Jugoslavien: "Det är en fruktansvärd grymhet. Jag blev helt ställd". Så skildrar han en människa, som om hon vore fängslad i sitt ointagliga fäste och inte kunde komma ut.

Jag frågar: Vad händer därinne i rustningen? Är det kanske en förvandling? Skulptören svarar: "Ja, vad kan hända?" Konstnären verkar visa fram den dualistiska paradoxen, den tudelade skenbara orimligheten mellan att "först vara en ansvarig samhällsmedborgare och nästa dag kunna döda sina medmänniskor och bli dekorerad" för det.

Johnny Martinsson skapar också en mycket fruktbar sammansmältning, av det mest funktionella och de mest sköna partierna av en båt, mellan stäven och en till enkel renhet stilisering av en hjälm, (mest lik en Bäckenhjälm som den såg ut på 1300-talet). "Det blir en spänning mellan det feminina och det maskulina", säger han till mig.

Johnny Martinssons utveckling i skulptur är helt fascinerande. Den går från tunna former - där relationerna i formen och formen själv verkar sträva efter lätt lekfull harmoni. Sedan följer "ansiktsperioden" där formerna lösgörs ur varandra som stora mänskliga rollförändringar: Ett ansikte klyves ur sitt eget ansikte, ett annat ansikte synliggörs genom att höja sig igenom något som kan se ut som verklighetens hinna.

Därefter ser vi skulpturer, som verkar vara exakta bitar skurna direkt ur en monumentalitet som saknar motstycke. Denna period kommer direkt efter hans monumentala skulptur "Tidsbild", som finns på torget i Olofström i Blekinge.

Så kommer en ny period. Nej, där "slår" han inte in kilar, som Thomas Kjellgren skriver i sina texter om konstnären. Jag menar att han skapar kilar, som växer ur den fasta formen, som en sammanfattande synliggjord avlång kärna. Här kan vi se idéer från den danske filosofen Martinus Thomsen (1890-1981). "Det finns bara en enda grundform", säger Johnny Martinsson. "All materias liv har runda former".

Vi kan verkligen se runda släta generösa former, itutagna och öppnade, en bit ifrån varandra fortfarande nära, som om de ville skydda varandra. Igenom den öppenheten kan vilken vänlig godhet som helst passera eller omslutas med högburet huvud, tänker jag.

Johnny Martinsson använder en viktig idé samlat med en djup äkta känsla. Så är vi tillbaka igen till skulptörens starka stilisering, förenkling, med den slutna enkla hjälmen.

Den som inte har sett Johnny Martinssons skulpturer, har något av de allra skönaste kvar i livet att se.


ALJA SKIRGÅRD

  Tillbaka till Blekingekonstnärer

 

Alja Skirgård © 2017 • Konkretion och utveckling

Alja Skirgård  kulturskribent, estetisk  och filosofisk rådgivare