Start   
 
 
 


 
Konst- och litteraturkritik
 

 
Tio gyllene regler
  
 

 
Dikt och prosa  
 
 

 
Bilder   
 
 

  
Animapedagogiken
 
 

 
Biografi
 
 

 
Kontakt
 
 






 
Artiklar
 


Poesi
 

 
 

 

 

 

 

 

 

    

EN SJÄLS UPPROR

Några sidor ur Dramatiska prosastycken

av A . S .

 

 

FÖRORD

 

En själ som bor i en kropp som är med om en trafikolycka är i uppror.

Själen talar till Dig och vill berätta det som gömts

därinne. Den talar till Dig tills Du kommer ihåg Dig själv:

En stolt själ, vilken ingen alls får rispa.

Hon talar till Dig och till Gud -

eller om Du vill kalla det ljuset.

 

Scenerna uppstår framför Dig,

bredvid Dig och nära Dig

inne i Dig liksom i en spegel

som vill beröra.

Men endast i den takt

Du själv vill bli berörd.

 

 

 

Personerna

 

En Själ:

som inte längre vill lyssna på någon annan

som breder ut sig i det varma dunklet, ett

alldeles eget land som finns där utan materia

 

Du:

som egentligen inte vill förstå, Du som har

mycket bråttom, som har ett eget liv som du måste

lirka med, för att alla tider skall passa ihop, som

vill bli inspirerad och road i några timmar bara

 

Gud:

som har tröttnat på att ständigt bli feltolkad,

att bli missförstådd av människorna - och som älskar denna själ

liksom alla andra själar

som kämpar för att växa stort till sig själv.

 

 

 

 

I bakgrunden Drottningborgen i Harsprånget.

Framför huset ligger själen oändligt öppen på ett altare

med vit oerhört vacker damastduk.

 

Det är Guds altare som människorna har byggt. Och

kring vilka unga kvinnor och unga män tagit plats med de nyaste mobiltelefonerna

den tionde generationens i händerna.

 

Närmare borgen står vitklädda äldre kvinnor och äldre män:

Här finns affärsmän med stora vita kransar som börjat tappa bladen.

Och den ljusgula räfflade hologramdörren slås upp:

 

Själens synliga form, träder ut omgiven av sitt eget följe

sina egna 12 x 12 m spegelbilder.

Själen betraktar

i tystnad sin egen skugga på altaret

och börjar sedan tala

när allting och alla har tystnat.

 

SCEN 1

Själen talar.

Jag står inte ut längre, jag är så fruktansvärt ensam. Ensam går jag upp på morgonen ensam går jag och lägger mig utan att röra vid någon endaste kropp. Solen går med mig under dagen men den har inte längre någon värme. Gräset finns under mig, men jag ids snart inte trampa på det.

 

Struntar jag i det som Du sade? Ja Du sade ju, att jag skulle vänta tills nästa månvarv, vänta tills nästa sommar, vänta tills nästa snöfall, vänta tills nästa gång jag skulle låta bli att ta av vinterdäcken. Ja, nu struntar jag i vad Du sade, för ingenting är annorlunda, mer än att jag nu struntar i vad Du sade. Kom och säg det en gång till så skall Du få se,

vem det är som struntar i vad Du sade.

/---/

 

 

En novell

 

                                Den vita leoparden

                                   Alja Skirgård

 

Hon stod där uppe under den blå himlen på fjället och såg ned till människorna. Hennes tassar var vackra med tre svarta rundlar på var och en av dem. Hennes nos var också mycket vacker, den kunde känna varje doft som var god. De dofter som inte riktigt var goda eller till och med lite elaka kände hon inte alls. Hennes svans var lång och fin. Den visade precis vad hon kände, men hon visste inte riktigt det ännu.

Se så vacker soluppgången är här invid mig, tänkte hon. Men varför ser inte människorna den? Eller, varför sover människorna fortfarande? Klockan är ju redan 03.00. Solen har varit uppe länge.

Hon spejade. Hon bytte tass mot vänster tass, ty hon hade ont i sitt högra knä. Men hon fick höja tillbaka kraften igen ändå på det högra.

Backarna längst ovanför trädgränsen glänste med tusentals daggdroppar. De allra minsta gula blommorna var inte högre än hennes vackra vänstertass. Björkarna låg bara halvmeterhöga.

 

 

Hur hade hon blivit född till vit leopard? Hon visste inte det. Men hon visste att hennes föräldrar hade givit henne namnet som betyder: "Att kunna se högt utifrån ett berg". Och det tyckte hon passade, för hon älskade att se högt utifrån ett berg.

Ja, hon föddes för länge, länge sedan. Hon hade faktiskt fötts för mer än halva livet sedan. Men hon hade ännu inte förstått allt vad hon behövde, för att leva skönt. Hon hade t ex inte förstått hur hon skulle få en annan vit leopard att gå vid sin sida. När hon såg människorna, såg hon att många redan hade någon som gick vid deras sida, om än de lurade varandra ibland. Hon såg dem och noterade det: Hon, tycker mycket om honom. Men han, lurar henne och går bredvid någon annan. Eller nästa dag såg hon: Han, tycker mycket om henne, men hon lurar honom. Hur kunde det gå ihop? Varför lurade de varandra? Det var ett mysterium.

 

Hon kände ett byte. Det doftade lämmel, men hon ville inte äta dem som hade samma kropp som hon, så hon åt gräs. Grönt ljust vårgräs, ganska kort. Det kändes starkt i magen, alldeles för starkt, men hon åt det ändå. Sedan åt hon grästuvor som var lite mörkare. Mycket starkt smakade det med. Men hon visste att en del människor som tänkte på djuren åt så, så hon åt det också. Sedan måste hon vila, i samma gröna grästuvor för det kändes starkt.

Hon somnade och drömde om sin mor, som hon älskade mer än allting på jorden. Men hennes mor sa bara: Se opp. Ser Du inte vad jag ser. Nej, svarade hon i sömnen till sin mor: Jag ser inte vad Du ser. Men ser Du inte, sade hennes mor igen, att allting ser ut så här. Neej, jag ser inte det mamma. Jag har mina egna svarta och gula ögon att se med. Mamma! ser Du inte vad jag ser? frågade hon sedan. Nej. Ingen mamma svarade henne då. Hon satt bara där på en stor guldtron som glänste stort och var helt tyst.

 

 

Att vara en vit leopard det är inte det lättaste. Att komma från en främmande del av hela världen är inte så lätt.

Gula leoparder kunde dansa i sagorna. Men en vit vacker leopard var helt annorlunda.

Den kunde bara tänka och känna djupt. Till exempel så här: Om månen nu är så vitstrålande silvrig hur ska jag då kunna få komma den nära? Eller, om min nos verkar räcka ända fram till Karelen, hur ska jag då kunna förstå hur långt allting är dit?

Det var många tankar som fanns i den vackra vita leopardens huvud, som försökte hitta svar.

Om det är så och så och så: Men varför är det så?

 

Det är stilla ute nu. Solen lyser inte. Det finns mycket moln men solen verkar glöda under allting. Hon hade legat och väntat länge, länge igen.

På vad då, kanske Du frågar. På att hennes mor skulle fråga henne:

 

Visa mig Din värld där uppe på fjället.

Och så skulle hon säga själv:

Självklart mamma. Jag älskar Dig.

Jag vill visa allting för Dig.

 

Men nu låg hon bara och drömde och drömde.

Svansens rörelser blev så vackra.

En dag, tänkte hon, ska jag möta en vacker vit leopard som är som jag. Då kan jag berätta allt!

 

                               * * *

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alja Skirgård © 2017 • Konkretion och utveckling

Alja Skirgård  kulturskribent, estetisk  och filosofisk rådgivare